Tänker...
Träningen är slut, dags för laguttagning inför helgens matcher. Först a-laget på lördagen. Jag andas in och jag andas ut. Nej mitt namn ropades inte upp. Då är det dags för söndages match. Andas in och ut, in och ut, in och ut. Ska jag inte vara med? Det är en tanke som rör sig runt i huvudet. Besvikelsen är nära. Men vänta, där var mitt namn, sist av alla. Jag skulle få vara med. Är det en lättnad eller inte? Hur det gick i matchen behöver vi inte prata om...
Jag tror att ensamheten skrämmer mig. Att veta att jag är alldeles själv, och inte veta vad jag ska göra. Det skrämmer mig. Men samtidigt tycker ajg om min egentid. Att få vara för mig själv. Men jag vill inte vara ensam. Det ska finnas någon där, bara som en trygghet. Det är konstigt, jag vet. Men att vara i mitt rum och veta att mamma eller pappa är hemma. Det är en trygghet jag inte vill vara utan.
Framtiden är ganska skrämmande den också. För jag vet inte vad som kommer att hända. Och jag vet inte om jag vet vad jag vill göra. Jag har vissa planer. Sen vet jag inte hur det kommer att gå med de. Ska till coachen i morgon. Men det har inte hänt mycket sedan jag var där sist. Det har inte hänt någonting alls faktiskt. Den smällen tar jag. För det har gått omkrig så många tankar i mitt huvud på den senaste tiden att jag inte har orkat. Och då blir det så. Ångesten inför detta har jag knuffat bort ganska bra, och det är skönt det.
Simma lungt,
Ni vet att ni älskar mig
Puss <3