Familjeliv och vardagskaos

Om förra inlägget var ett glatt och kärleksfullt sådant så är nog det här inlägget lite mer beklagande och dystert. Men det är mycket tankar som hinner snurra i mitt huvud nu när jag är ensam så mycket (Emanuel är lite svår att dela tankar och känslor med). Att jag skulle hinna med massor under mammaledigheten, när jag bara är hemma. Men det var ju bara en illusion, och som det står på wikipedia om illusion En illusion är en falsk uppfattning av verkligheten på grund av flertydiga sinnesintryck.

Emanuel har från början sovit bäst på mig, inte varit mycket för att ligga i vagn och sova korta stunder, vilket inte bäddar för att hinna göra saker. Lyckas jag hinna diska på dagen och köra igång en maskin med tvätt så kan jag känna mig nyttig. För det är just det som gnager mest i mig, att jag inte hinner göra någonting och känner mig onyttig, den känslan är en stor del av min ångest. Samtidigt som jag vet att jag som mamma gör det största jobbet av alla och inte behöver göra mer än att ta hand om vår son. För det är egentligen det viktigaste jag kan göra och det enda jag behöver göra. Men att ha ett hus på landet har länge varit min dröm och vi har många visioner om vad vi vill göra med detta hus både på insidan och utsidan och även i trädgården. Denna sommar hade jag tänkt att jag skulle hinna göra i ordning trädgården lite grann, men att ha en spädbarn i denna värme som var har inte varit ultimat. Det känns knappt som att jag har varit ute denna sommar, den bara sprang förbi. Och då får jag ångest för det, för att jag inte klarade av att ta tillvara på värmen och ljuset bättre. Städningen kommer ganska långt ner på priolistan när det är amningspauser och sovstunder som står i fokus. Stök skapar mer kaos i mitt huvud, det har med min högkänslighet att göra och även min känslighet för stress. Stök är stress för mig. Men återigen jag är mamma nu. Det är viktigast.

Jag har även på sista tiden känt mig ganska ensam, nästan lite isolerad. Det känns knappt som att jag har träffat Daniel på sista tiden, efter jobbet har han saker som han behöver göra och det är oftast utomhus, så vi blir lite ensamma även på kvällen. Det är svårt att flytta till en plats där de flesta är av en äldre generation och man inte känner så många. Sanningen är ju den att jag inte har några vänner inom räckhåll ( den vän jag har bor i Kiruna så det är lite svårt att träffas över en fika och bara prata). Så det kan jag sakna mycket, att ha ett riktigt härligt kompisgäng där man kan vara sig själv och göra roliga saker med, typ äta middag tillsammans och bara prata i timmar. Jag kan även bli ledsen för att ingen av mina gamla kollegor (från förskolan i Sundsvall) har varit och hälsat på mig ännu, jag tyckte ändå att vi kom nära varandra under de år jag jobbade där, självklart förstår jag att livet händer för alla, men det är tråkigt. Men det är väl som vanligt, vi hörs senare och det där senare kommer aldrig.

 Live Love Laugh