Familjeliv och vardagskaos

Den har varit allt annat än rak. Den har varit väldigt krokig, lång och avancerad.

 

Jag har befunnit mig på många olika platser i livet under min resa på väg till körkortet. Det har ständigt varit en kamp mot ångesten.

 

Resan började 2010, med handledarutbildning och införskaffade av en skrotbil som jag och Malin kunde köra på skogvägar och åkrar för att få in lite känsla. Dock var det lite problematiskt med att jag då bodde i Gävle, så det blev inte diekt någon intensiv övningskörning. Men då och då var jag hem och körde lite grann, kan inte påstå att det var ett stort intresse.

 

Så småningom anmälde jag mig även till en körskola i Gävle, där jag tog några lektioner, men tyvärr låg de fel i tiden, mitt uppe i allt pluggande och ångesten jag hade över det. Så även det rann jut i sanden.

 

Efter några år till, med lite körande hemma med mamma och pappa anmälde jag mig till en intensivkurs i Falun. Där körde jag i två veckor och det gick bra (kanske inte hade den bäsat läraren för mig, men eftersom det vara varje dag i två veckor satt det mesta rätt bra). Dock var detta i början av sommaren och jag bokade en uppkörning i slutet av sommaren, för jag skulle jobba. Denna uppkörning bokades också i Falun och efter en jobbsommarn och jag kom tillbaka, hade allt försvunnit och ångesten vuxit. Så proverna blev avbokade. Det rann alltså ut i sanden igen.

 

Sedan flyttade vi till Sundsvall och avståndet hem till mamma och pappa blev längre, så också möjligheten till att övningsköra. De gånger jag var hemma körde jag lite men med avsvalnat intresse.

 

Efter ett par år så tänkte jag att nu var det dags igen och tog ledigt från jobbet en vecka för att intensivköra i Östhammar och även ha en möjlighet att övningsköra hemma. Dock gick inte alla lektioner som jag ville och en morgon vaknade jag med panikattacker. Så även denna chans rann ifrån mig. När jag tänker tillbaka på just denna gång så var det noh starten på den kommande utmattningen som slog till några månader senare. Just denna gång mådde jag inte bra.

 

Sammanfattningsvis så hade detta körkort inneburit mycket tårar, ångest, panikattacker och slit. Jag tror även att jag inte har varit redo för att klara av detta, för det har varit annat i livet som jag har behövs bearbeta istället.

 

När vi nu flyttade till hus och ett barn är på väg så har behovet efter körkort blivit mycket större än vad det varit förut. Jag tror även att jag har mognat och blivit mer redo att ta mig an denna utmaning. Jag tror att graviditeten har fått mig att växa otroligt mycket som människa.

 

Alltså gav jag mig tusan på att försöka igen. Det första jag gjorde var att anmäla mig till riskettan, då den utbildningen gått förlorad på grund av tiden. Sedan åkte jag hem till mamma och pappa en vecka och körde så mycket bil jag kunde. Denna gång med en helt annan känsla och ett annat lugn när jag satt bakom ratten. Sedan anmälde jag mig även till körlektioner i Fränsta och Ånge. Vilket också ledde till att vi bokade in teori- och körningsprov. Denna gång fixade jag allt detta, utan att känna ångest eller panikattacker. Nervositet absolut, men även en beslutsamhet och visst fan gick det denna gång.

 

Jag klarde teoriprovet och också uppkörningen, det är helt overkligt och jag har inte greppat det riktigt ännu. Jag tror att det kommer att ringa någon som säger att det har blivit något fel, ett misstag. Alltså jag är godkänd och har körkort, jag får köra bil själv nu. Helt ofattbart!

 

 Jag sade till mig själv att jag måste ha ett körkort innan april när bebisen kommer. Jag tror att allt kommer till oss bara vi är redo för det. Denna gång var jag det. Tack!

 

Vi får se om Elias tänker gräva fram en rosa bil utan tak från snön till mig nu?

 

 

 

Live Love Laugh