Den stora utmattningen

Egentligen började det för länge sedan. Jag har känt mig stressad och disträ på jobbet länge. Men det har gått i periodvis. Det har varit i botten och sedan har det gått uppåt. Jag har mått bättre och trivs bättre. Men att pendla mellan bra och dåligt en längre tid är inte heller bra.

Men den senaste tiden har jag känt mig mer stressad än förr, orkeslös, energilös, jag har inte haft någon arbetsglädje och jag har känt att väggen varit nära.
-
Så en söndag för två veckor sedan kände jag att kroppen inte ville vara med mig. Jg kände mig rastlös och skakig. Jag sa till Daniel att jag inte tänkte åka till jobbet på måndagen. Då var tanken att jag bara skulle vara hemma måndagen. Jag mailade chefen och skrev ganska kortfattat att jag snart kommer att gå in i väggen. Så hon tyckte att jag skulle vara hemma veckan ut. Vilket jag var, under ett par dagar var jag hemma hos mamma och pappa för återhämtning.
-
Jag fick kontakt med kommunhälsan och träffade de på måndagen efter hemma veckan. De tyckte att jag skulle ta kontakt med en läkare för att få ett utlåtande.

Men jag måste säga att vårdcentralen inte fungerar så bra som den borde. De skulle ringa mig under tisdagen, vilket de gjorde, sedan skulle de kolla upp något med verksamhetschefen och ringa upp mig. Vilket de i te gjorde. Behöver jag säga att den sköterska som ringde var väldigt otrevlig och det var som att hon suckande tyckte att jag var ett irritationsmoment för att jag ringde och sökte vård.

Det ska tilläggas att jag var på jobbet måndag till onsdag. Då jag väntade på att det skulle ringa en sköterska.
-
På torsdag morgon, när klockan ringer, vaknar jag med en panikattack. Jag orkar inte gå till jobbet. Jag klarar inte av det. Tur är det att jag har Daniel. Han stannade hemma med mig den dagen.

Jag fick även se till att ringa vårdcentralen igen. Denna gång bröt jag ihop i telefonen och fick prata med en trevlig sköterska. Jag fick en tid hos läkaren samma dag. Egentligen helt sjukt att man måste gråta för att få den hjälp man behöver.

Klockan 15.00 på torsdagen fick jag träffa en läkare. När jag verkligen var på botten av mitt mående. Jag vet inte riktigt vad jag svarade på all frågor, jag tyckte mest att läkaren var en stropp, en ung läkare som gav känslan av att han var bättre än alla andra. Men det är väl skit samma. Jag fick träffa en läkare och jag blev sjukskriven för utmattning i tre veckor. Jag hade Daniel med mig som stöd hos läkaren också. Jag kände att jag inte skulle klara mig själv. Jag orkade inte vara själv.
-
Så nu ska jag vila och återhämta mig och även komma fram till vad jag kan göra för att må bättre. Vad jag behöver för att inte hamna i detta utmattningsträsk igen.

Jag ska göra saker som jag tycker är roliga och jag ska göra så lite som möjligt. Jag ska helt enkelt vara "onyttig" och inte göra allt. Dock är detta en utmaning för mig då jag inte är bra på att inte vara till nytta. Jag har hela tiden något att göra, det ska hämtas grejer och det ska fixas och jag är redan på nästa grej innan jag ens har börjat med det jag tänkte göra från början. Så egentligen är det inte konstigt att jag har hamnat här. Då jag vill vara alla till lags och inte vara en belastning för någon. Jag behöver helt enkelt släppa kraven på mig själv och lita på att världen inte går under för att jag inte utför alla tusen saker jag hade tänkt hinna med innan lunch.
-
Det är ju så att jag är ganska medveten om all stressymptom som jag har haft. Hjärtklappning, spänningar i kroppen, orkeslöshet, jag glömmer saker jag har tänkt göra, jag sover dåligt, jag har tappt glädjen. Jag känner att jag tidigare har tryckt undan alla dessa känslor och förnimmelser en lång tid för att jag är den som inte vill vara en belastning. Men nu kände jag att jag inte orkade mer, jag klarade inte av att trycka bort mer. För det fanns inte utrymme för det. Det var helt fullt i hårddisken. Jag är glad att jag lyssnade den här gången, annars hade det nog blivit värre.
-
När jag hade fått min sjukskrivning så sov jag bättre än jag gjort på länge. Det var som att kroppen tackade mig för att jag äntligen skulle få vila. Och sover det gör jag. Gärna på dagen också. Det är väl det jag behöver. Sova, vila, återhämta.
-
I söndags när jag skulle lägga mig hade jag ångestkänslorna i kroppen igen. Det kändes som att jag skulle upp till jobbet på måndagen och jag var inte alls redo för det, jag kände att jag inte hade vilat klart. När jag kom fram till att min sjukskrivning knappt hade börjat och jag inte alls behövde ställa någon klocka kunde jag lugna ner mig och somna. Min kropp är i så stort behov av att få vila. Och jag tackar mig själv för att jag lyssnade.
-
Jag har även märkt skillnad på mig själv. Det är att jag inte känner igen mig själv. Jag har känt att på jobbet kan jag inte ge barnen den Ida de brukar få, den som busar och kryper runt på golvet tillsammans med de. Jag är inte den spralliga och glada Ida jag brukar vara. En annan sak jag har lagt märke till är att när jag tittar mig själv i spegeln så vet jag inte vem det är jag ser. Jag vet ju att det är jag, men det är en tom person som tittar tillbaka på mig. Gnistan i ögonen är borta och det är bara en trött person utan livfullhet som jag ser. Jag har förr aldrig förstått det där när folk säger att de har tappat bort sig själva. Men jag gör det nu. Jag behöver helt enkelt hitta tillbaka.
-
Det är kollegor som har sagt till mig att de har sett på mig att jag inte varit mig själv, men det var ingen som förstod att det var så här illa. Att set låg en utmattning i bakgrunden. Jag förstår de, för är det något jag har lärt mig under åren så är det att gömma undan känslor och att inte visa hur dåligt jag mår. För jag vill inte att någon annan ska veta hur jag mår. Inte på riktigt. Men så kan man inte hålla på. Nu får det vas slut med det. Nu ska jag vila och återhämta mig. Och vara så skör som jag behöver vara just nu.
-
I detta nu sitter jag på tåget på väg hem till mamma och pappa. Det finns ingen bättre plats att återhämta sig på än i Annöskogen. Jag ska ta promenader, gosa med Saga, träffa Ruth, ha en systerkväll och bara vara tillsammans med mamma och pappa. Inga måsten och inga krav.
-

Live Love Laugh